Favoriterna 2011

"För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent"

Mikael Wiehe - 1981

Under 2011 läste jag runt 55 böcker och många av dem var riktigt bra. Eböckerna fick även en plats i mitt läsande under året som gått. Sakta men säkert har jag börjat vänja mig vid formatet och inser hur smidigt det är.

Novellsamlingen Bland träden, som jag skrev om i tidigare inlägg, är den bästa novellsamling jag läst på länge. Karaktärsskildringarna är vansinnigt mitt i prick och omgivningarna inget annat än klockrena. Den är helt klart värd varje gott omdöme.

Den bok som överraskade mig mest och som även visade sig vli den absolut bästa bok jag läst på väldigt länge är Korparna av Tomas Bannerhed. Jag har visserligen endast läst en av de andra nominerade för det skönlitterära augustpriset, men Amanda Svenssons Välkommen till den här världen spelade inte i samma liga. Hon överraskade med ett ungdomligt och kaxigt språk, men Bannerhed tar mig till en värld som skrämmer samtidigt som dess fågelfyllda natur lugnar.

Någonstans sent 60- kanske tidigt 70-tal ute på ett småbruk någonstans i Halland. Inte ens så tids- och platsbestämt är det, men det är vad jag kommit fram till. En sjukdom som sakta tar mer och mer plats i en bruksfamilj och en pojke som använder naturen som tillflyktsort. Allt flyter sakta på och ordvalen är valda med kärlek.

Om jag ska be dig läsa en bok från 2011. Läs Korparna!

Noveller från Island

"It takes courage to enjoy it

the hardcore and the gentle

big time sensuality"

Björk - 1993

Det är väldigt sällan jag läser något av Islänningar. Kanske för att de sällan uppmärksammas? Men vi får inte glömma att 3,7% av Islands stadsbudget går till kultur vilket lägger dem på första plats i norden inom det området.

I år blev de lite belönade och uppmärksammade. Nordiska rådet delade ut sitt litteraturpris till Gyrdir Elíasson vilket var väl värd det för sin novellsamling Bland träden.

Novellerna är alla väldigt korta, men mycket intensiva och många av dem på snudd surrealistiska. Somliga utspelas tydligt på Island medan andra tar läsaren till en mer obestämbar plats, dock aldrig en otydlig sådan. För är det något Gyrdir gör så är det att med väldigt få ord beskriva väldigt mycket. Miljöer, människor, varelser och känslor. Allt blir för varje ord tydligare, medan det lite fantasifulla gör det spännande och ibland lite läskigt. Betraktelsen av människan som en ensam varelse är oerhört närvarande.

Äkta metal

"Storm of the Antichrist

Harbringer of eternal night

The serpent rises from the sea

The star of madness gleaming"

Watain - 2007

Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg har skrivit boken alla svenska metalheads längtat efter. Boken Blod Eld Död är skriven med en passion för den svenska metalscenen och all historia som gömmer sig bakom den. Här har de samlat allt som är värt att veta om svensk metal de senaste 30 åren.

Minnen börjar onekligen komma tillbaka. Vi kommer väl alla ihåg Iron Maiden-bröderna Gustafsson i Trygg Hansas reklam "Var rädd om sakerna du älskar…". Eller första gången man fick höra just Maiden, Judas, Metallica, Slayer… listan är lång och många av banden ligger till grund för den Black Metal vi i sverige är så bra på att producera. Ett helt kapitel avhandlar Watain och samtidigt som det är så otroligt maffigt att de gör det de gör så blir jag någonstans lite skrämd. Även jag har i mina tonår umgåtts med metallfolk som skurit sig själv och påstått att de är satanister, men aldrig gick det så långt som det gjort för många andra inom den här scenen.

Delen om Pelle "Dead" Ohlins självmord är en av de som sätter sig. När jag för första gången hörde om det och sedan såg bilden på nätet trodde jag inte för ett ögonblick att det var sant. Jag tog en titt på bilden nu igen och nu har den en helt annan betydelse. Att någon tror så hårt på smärta och döden att de använder det för sitt musikskapande är tragiskt, men det är inget ovanligt. Lidande föder konst. Däremot anser jag inte att det ska behöva gå så långt att man skjuter sin skalle i bitar, men det hindrar inte dem. Kurt Cobain började oroa sig för att inte vara äkta och gjorde detsamma. Hur det än slutat för några av dem så är en sak säker, de har lämnat mycket bra efter sig.

Allt är dock inte blod och död. Det är galet mycket eld också. Det vill säga galna scenshower som under en period bara kunde ses på metalscenen. Numera är det många som sysslar med både det ena och andra perversa på scen samtidigt som pyroteknikerna rattar för fullt. Så länge det inte bränns kyrkor som den under en tid gjordes i Norge så är vi väl alla nöjda.

Framtidens dokusåpa

"We are the children

The last generation

We are the ones they left behind"

Tina Turner - 1985

Suzanne Collins har skrivit ihop framtidens Robinson. Här handlar det verkligen om att vara en vinnare.

Även om denna trilogi hamnar under ungdomsböcker så fick den mig att sträckläsa och jag vet att det finns en väldigt vuxen publik, precis som Twilight och Harry Potter. Kanske är det den politiska vinkeln och sättet att dra dagens populära verklighetsshower till sin spets?

Samtidigt som Suzanne tar oss till framtiden påminner det en del om det forna USA. 12 distrikt och ett regerande. En huvudstad och sedan en massa "bönder". Ett distrikt som kan fiske, ett annat gräver de kol. I det sistnämnda möter vi Katniss som vid en uttagning till det årliga hungerspelen tar sin lillasysters plats. Allt därefter är förutsägbart till en viss punkt. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte fanns något som överraskar, men tre böcker senare landar det där man trodde att det skulle.

Själva hungerspelen är en framtida version av Robinson. Två ungdomar från varje distrikt

lottas ut och skickas sedan till den arena där spelen hålls. Här är det var och en för sig och den som överlever vinner. Med andra ord, klara dig igenom alla faror och överlev dina motspelare. Brutalt, men det visar också varje distrikt varifrån denna värld kommer. Krig och elände. En årlig påminnelse om att människorna inte vill ha det så igen. Det kostar visserligen några liv, men det är uppoffringen för att hålla världen i schack.

Böckerna Hungerspelen, Fatta Eld och Revolt är perfekta böcker för resan. Lättlästa och lättsmälta.

Om du inte orkar läsa böckerna så är det inte långt kvar till det att Hungerspelen kommer på vita duken.

En norrmans kamp

"So needless to say, I'm odds and ends

But that's me stumbling away"

A-hA - 1985

Jag är inte den som vanligtvis läser biografier. Jag har lite svårt för den moderna typen av biografier där kändisar blottar sitt innersta och gärna berättar om sin svåra barndom bestående av missbrukande föräldrar och övergrepp. Därför tog det mig ett tag innan jag bestämde mig för att läsa Karl Ove Knausgård, Min Kamp. Det berodde inte på, som för många i min omgivning, att titeln påminner om något så mycket läskigare.

I första boken berör Knausgård ett känsligt ämne. Döden. Något som för oss alla är väldigt bekant. Känslor, tankar och beteendemönster vi kan hamna i när beskedet når oss. Det handlar inte bara om hur man själv agerar i situationen. Det blir en förändring hos många omkring oss. Somliga beklagar sorgen, somliga går rakt på med känsliga frågor. Men det är inte den delen som gjorde att jag fastnade. Det är den ärlighet och totala öppenheten. Knausgård bryr sig inte om vad andra ska tycka och tänka. Han visar alla sidor av sig själv, bra som dåliga. Vilket sedan fortsätter i den andra delen.

I andra delen bjuder Knausgård läsaren rakt in i sina romantiska förhållande och allt vad det innebär. Kärleken innebär mycket varierande känslor. Allt från den där blindheten som slår oss till den ilska och irritation när man faller in i mönster. Här lämnar han inte ut bara sig själv utan även sin partner, sina barn och sin familj och vänner i stort. Det blir dock aldrig pinsamt. Kanske för att det är så ärligt och inte på något sätt påklistrat. Så många utav situationerna känns igen. Känslan av att behöva sitt eget utrymme. Irritationen när man kan uppleva att man sköter två personers liv helt själv. Den fantastiska känslan av att få synas och romantiskt uppskattad.

Från att ha varit skeptiskt och näst intill Nej-sägare till Knausgård har jag nu landat i en längtan efter tredje delen i denna öppna norrmans berättelse om sitt liv. Och låt oss då inte glömma att hans liv är långtifrån över. Detta kan fortsätta i många år framöver.

Flykten från Vietnam

"In the fields the bodies burning

As the war machine keeps turning"

Black Sabbath - 1970

En av de absolut bästa böckerna jag har läst i sommar är Ru av Kim Thúy.

En söndagssträckläsning jag inte kommer glömma på väldigt länge.

En makalös berättelse om flykten från Vietnam och det nya livet i Canada som framförs likt en exotisk sång. Orden dansar fram och ibland skrämmer de mig, men ibland lättar de upp.

Kim har helt enkelt en författarteknik som inte liknar något jag tidigare stött på. Det är inte poesi och det är inte prosa. Det är något magiskt helt enkelt.

Ru läses på en dag men kräver en veckas bearbetning. Kanske en av anledningarna till att den kammade hem det franska Grand Prix RTL-LIRE 2010.

"You call me strong, you call me weak

But still your secrets I will keep"

3 doors down - 2000

Det är när saker lugnar ner sig som jag minns allt jag glömt under en längre period. Min blogg är en sådan sak. Och med det alla fantastiska böcker jag slukar till höger och vänster.

Dagens 2 tips har en gemensam nämnare och det är att båda böckernas författare är med i en tv-serie som jag anser vara högst underhållande och smart: 30 Rock.

Först ut är Judah Friedlander's bok How to beat up anybody. En oerhört komisk bok med den sköna undertiteln An instructional and inspirational karate book by the world champion. Med mängder av fotoillustrationer (på sig själv) och tips om kosthållning och avslappning kan man här lära sig att bemästra karate, men man kan aldrig bli lika bra eller bättre än The World Champion. Det är något man ständigt blir påmind om. Saknas en skrattfest? Då är det bara att köpa denna helt galna bok som fick mig att vrida på mig av skratt.

Andra boken ut är förebilden Tina Fey's självbiografi Bossypants. Inte som andra självbiografier. Tina har valt att inte lämna ut sig själv helt och hållet utan döljer en hel del med sin smarta humor. Detta stör inte alls utan är precis vad jag väntade mig av denna begåvade komiker.

Tina är inte rädd för att kritisera sig själv eller någon i sin omgivning och framför allt världsstyret. Detta har hon visserligen redan tydligt visat genom en mängd sketcher i Saturday night live och bakgrunden till en del av dem skriver hon om i Bossypants. Jag har läst Palin-sketchen om och om igen. Den blir bara bättre och bättre.

En väldigt dominerande del i boken är den om att vara en kvinna som gör karriär. Om att vara fru och mamma samtidigt som karriären inom showbiz blomstrar. Intressant och läsvärt!