torsdag, mars 06, 2014

Fast i höglandet


”Insane - Am I the only muthafucker with a brain?
I'm hearing voices but all they do is complain
How many times have you wanted to kill
Everything and everyone - Say you'll do it but never will”
Slipknot – 1999


Tänk dig en amerikansk film i vilken ett gäng stortstadsbor bestämmer sig för att åka ut och campa i naturen. Redan första natten börjar märkliga saker att inträffa och mötet med naturen blir allt annat än behagligt.
Tänk nu att det istället är på Island och målet är att komma ut på höglandet. Europas största öken. Ovanpå det en H.P. Lovecraft-liknande psykologisk skräckhinna. Där har du Höglandet av Steinar Bragi.

Jag visste inte mycket om Steinar Bragi och beslöt mig därför för att besöka Internationell författarscen på stadsbiblioteket i Malmö när han var på besök. Väldig fort blev jag fängslad av denna tysta och aningen hemlighetsfulla man. Jag kunde inte annat än köpa Höglandet och påbörja läsningen direkt när jag kommit hem.
Precis som jag anat sögs jag in i den direkt och hade svårt att lägga den ifrån mig trots obehaget den gav mig. Kanske var det min avsaknad av bra skräck som påverkade det?

En bit in i samtalet mellan Steinar Bragi och Karin Arbsjö (Sydsvenskan) kom frågan om han funderade på att skriva något muntert efter allt det mörka. Steinar förklarade att han i stort sett alltid har för avsikt att skriva om goda ting men av någon outgrundlig anledning formas allt efter hand till dunkla berättelser.

”Ibland drömde hon om mamman, hörde dunsen när hon träffades av bilen och såg henne flyga mot himlen som Mary Poppins, men utan paraplyet och sången, med förvridna lemmar, svävande över gräset vid Landakotskyrkan med ett välvilligt, milt leende på läpparna.”

Mixen av en populär, varm barnflicka och en mammas brutala död skapar en total förvirring hos mig till en början. Sedan faller bitarna på plats. Vi, eller de flesta av oss, vill ofta se de goda sakerna och om det är något obehagligt kan vi försöka maskera det. Tyvärr fungerar det sällan. Precis som i texten ovan. Det blir bara, om möjligt, ännu mörkare och magstarkt. Det är så hans skrivande fungerar. Väldigt effektivt.

Karaktärsskildringarna sker genom tillbakablickar, som alla är lätta att hänga med i, men förbaskat målande. Jag fick vid tillfällen ta en kort paus för att intala mig själv att jag inte ska engagera mig för mycket i fiktiva karaktärer. Totalt omöjligt. Det bara sker. Ännu mer när deras samtal och vilda diskussioner får ta plats.

Kort och gott anser jag att Steinar Bragi briljerar. Detta är inte bara en läskig roman utan ett möte med människors innersta och känslan av att det förflutna alltid hinner ikapp oss.

Han har gjort att jag åter fått mitt hopp om skräcken i litteraturen.

tisdag, november 12, 2013

Vitön i sikte


Don't look down, just close your eyes
And keep your head in the clouds
'Cause it's only a matter of time
Before you hit the ground
Finger eleven - 2010

Efter att ha hört Bea Uusma i Lundströms bokradio i P1 och sedan sett henne gästa Babel, SVT2, fanns det ingen tvekan. Jag måste läsa Expeditionen: Min kärlekshistoria.
Inte för att jag haft något direkt intresse för Andréexpeditionen, utan för att Bea pratar om den med en sådan passion och entusiasm att jag dras med av bara farten. 

Inte blev det en besvikelse när jag sedan läste de första sidorna. Samma sfär som omger Beas fysiska väsen finns även där när hon skriver. En energi som pulserar i högt tempo sida upp och sida ner. Till och med när hon systematiskt ritar upp expeditionen dag för dag i excelformat slukar jag allt totalt obehindrat.

Det här är inte en bok där Bea skriver av sig om teorier hon gått och grubblat på. Hon tar med oss läsare på hela resan. Hon listar packning, utstyrslar, temperaturer, vad måltiderna bestod av, hur de mådde fysiskt och psykist dag för dag, och listan fortsätter. Med denna klar, och som god grund, kan hon börja utesluta dödsorsaker. Det är ju trots allt det som tynger henne. Det är även det som tynger mig. Vad var det som hände?

Varvat med all denna information bjuder Bea friskt på sig själv. Hennes kärlek, näst intill besatthet, av Andréexpeditionen visar sig extra tydligt i beskrivningen av alla de resor där hon hoppas få gå iland på Vitön, det enda mål hon har i sikte.

Det som hände med mig när jag läste Expeditionen: Min kärlekshistoria händer inte allt för ofta när jag läser facklitteratur. Jag blev totalt uppslukad och började läsa en del om Andréexpeditionen, pratade med mina vänner om den och lyckades få med mig fler böcker om den från mina svärföräldrars bibliotek.
Så akta er. Om ni läser boken slutar det kanske med att ni en dag står på en båt Svalbard runt med hopp om att få se Vitön.

fredag, oktober 25, 2013

Som ett gott mellanmål


Now she’s gone
I realize I lost the best thing there is
And my pride keeps tellin’ me
Let your loss be your lesson
Robert Plant & Alison Krauss - 2007

Då och då behöver jag läsa något lättsamt, men inte för enkelt.  En andningspaus efter en tung roman eller fackbok. Det är inte alltid jag hittar något som tillfredsställer det behovet, men i somras läste jag Boken om Joe av Jonathan Tropper och insåg att det var precis vad han bidrar med. Lättläst och nära till skratt.
Under hösten har jag unnat mig att läsa även de andra böckerna av Jonathan Tropper som är utgivna på svenska av gilla böcker.


Varje bok kretsar kring en omvälvande händelse i någons liv. Ett dödsfall, en sjukdom, vägen tillbaka efter mötet med något kämpigt. Det är med andra ord inte bara nära till skratt utan även andra känslor, men utan att det tar för hårt på krafterna. För är det något Tropper kan så är det att ta fram något gott ur allt ont. Det är en del av livet. Enkelt.


Jag rekommenderar er som inte läst Tropper att ge honom ett försök och då är Boken om Joe en bra start. Konsten att tala med en änkling kommer på en delad andra plats med Sju jävligt långa dagar. Tyvärr blev jag inte fullt lika imponerad av Fördelarna med en kollaps som kom ut i samband med bokmässan, men den fungerar bra som ett litet gott mellanmål den med.

lördag, oktober 05, 2013

Dunkla minnen


I’m the dog who gets beat
Shove my nose in shit
Won’t you come and save me, save me
Alice in chains - 1990

Där stod vi och njöt av trafikbrus och en cigarett, Micke och jag. Pausen från det eviga sorlet inne på Bokmässan. Det var då Christoffer och jag träffades första gången. Det var ett friskt och glatt möte som har lett till lika trevliga återkommande möten i ett höstfärgat Göteborg varje år.

Christoffer Carlsson har nu påbörjat arbetet med en deckarserie. Första boken ut är Den osynlige mannen från Salem. Den fick jag naturligtvis med mig hem från Bokmässan och sträckläste den någon dag senare.

Som i Christoffers tidigare böcker är det inte många av solens strålar som lyckas pressa sig genom det dunkla firmament under vilket karaktärerna blivit placerade.  Det krävs inte rader av miljöbeskrivningar för att den känslan ska infinna sig. Det är den gråa ton som följer med genom hela berättelsen som naturligt ger mig som läsare en kulen känsla.

“I Salem växte sig husen åtta, nio, tio våningar mot himlen, men aldrig så nära Gud att han skulle orka sträcka ner sin hand och röra vid dem.”

Som de flesta deckare inleds även denna med ett mord.
En ung kvinna blir skjuten på ett härbärge som ligger i samma hus som den avstängda polisen Leo Junker bor. Innan Leo får lämna brottsplatsen hinner han notera att det i kvinnans hand finns ett halssmycke som han sett förut, men kvinnan är för honom obekant.

Nu börjar jakten på en gärningsman. En gärningsman som lyckats göra sig osynlig för omvärlden, men genom att placera ut små pusselbitar får Leo Junker att lägga pusslet med hjälp av minnen. Minnen som presenteras genom tillbakablickar där Leo som barn blir vän med den aningen förtäckta John och senare även Johns syster Julia. Där i det förflutna finns likaså mörka mobbingminnen, tonårsfyllor, tidig kriminalitet och tonårskärlek. På ett tilltalande sätt varvas det med mordgåtan och de tragiska personer som är en del av den. Människor som av olika anledningar halkat in på brottets eller drogernas fördömda väg.

“Felix tvekar en stund, innan han lägger huvudet på sned och ler stort, som om han just kommit på något. Det är en märklig gest att göra, men hela Felix rörelsemönster är oförutsägbart, som om han glömt bort vilket ansiktsuttryck som passar till vilka ord.”

Istället för att fylla ut med kapitel där Leos privatliv presenteras växer hans historia fram under tiden mordgåtan löses. På just ett sådant sätt att det aldrig blir ointressant för mig som läsare.
Jag ser fram emot att få lära känna Leo bättre i de kommande böckerna.  

onsdag, september 25, 2013

Förälskelsens makt


"You're so cynical
Narcissistic cannibal
Got to bring myself back from the dead"
Korn - 2011

Fasan över att det endast är ett par sidor kvar i min bok innan jag ska sätta mig på tåget från Stockholm till Malmö.
Rusar in på Pocketshop och lyckas norpa det sista exemplaret av Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek.
Vilken fullträff!

Sedan den helgen för flera år sedan då jag sträckläste Duck City har jag alltid ansett Lena Andersson vara en begåvad och vansinnigt kvicktänkt kvinna. Det är inget som förändras. Det stärks framförallt när jag läser hennes senaste roman. Det här är beviset på att hon är en mästare på att i skrift uppmärksamma människors underliga men ibland oundvikliga och även omedvetna beteende.

Kvinnan i boken, Ester, är en begåvad kvinna som livnär sig som poet och essäist. Hon lever med en man sedan några år tillbaka och reflekterar nog sällan över var deras relation befinner sig. Tills det att hon får uppdraget att hålla ett föredrag om en konstnär som kommer att förändra hela hennes tillvaro. Precis så som en förälskelse gör. En rak höger är precis vad hon får - smack! – och hon faller. Rakt ner i den där avgrunden där vi alla varit på ett eller annat sätt.

“Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.”

Här sätter hon fingret på det jag själv varit mitt i flera gånger under min ungdom och även i vuxen ålder. En förälskelse… en envägsförälskelse. Mannen eller kvinnan jag åtrår och uppvaktar lika mycket som de uppvaktar sig själv.  Jag har flera gånger upplevt detta, men aldrig skulle jag kunna beskriva det så klockrent. Aldrig att jag, mitt i förälskelsen, skulle tänka tanken att det är så.

Att vi, eller nu utgår jag från mig själv, JAG också har varit enormt duktig på att vid vissa tillfällen prata för mycket och gå miste om godbitarna finns också beskrivet på ett rakt och tydligt sätt.

“En smula verbal tafatthet hade gynnat henne sexuellt.”

Och så här fortsätter det. Sida efter sida tänker jag: Jaaaa, precis så.
Allt behöver naturligtvis inte ha skett på exakt samma sätt, men tankarna som leder till Elsas handlingar är väldigt lika de som ofta gästat mig. Det är det som gör att jag inte kan säga annat än att Lena Andersson har ett oerhört välmöblerat sinne för det här.

Jag avslutar med det som fick mig att minnas och blicka tillbaka till några av de mest hjärtkrossande stunderna i mina kärleksaffärer. Vem som var vem… det har varierat.

“Den som vill minst har mest makt.”