"Your secret lies, that you hide.
Is it that terrible being you inside?"
Korn - 1994

En vän tipsade om en bok.
Det är faktiskt inte så ofta det händer. Kanske för att folk runt omkring mig antar att jag inte lider brist på boktips, men det är fel. Jag tar alltid gärna emot boktips. Det är snarare tiden för att läsa allt som jag har brist på.

Kunzelmann & Kunzelmann var dock ett tips som jag nappade på direkt. Dels för att jag ännu inte hade läst något av herr Vallgren och dels för att jag har lidit av beslutsångest vid val av böcker i bokhyllan på senaste tiden. Kanske var det efter Feuchtgebiete som den där ångesten smög sig på. Den rubbade mig till viss del. Däremot var det härligt att läsa en bok på tyska igen. Var alldeles för längesedan sist och nu har jag lovat mig själv att jag ska läsa minst en tysk bok per år. Kan vara passande med fler i år då det är Tysk litteratur som är temat på årets bokmässa.

Kunzelmann då?
Med en rädsla för att språket skulle vara för högtravande och berättelsen för pretentiös för sitt eget bästa gav jag mig in i denna berättelse.
Rädslan var totalt onödig.
Vallgren har koll på läget och jag ställer mig snabbt frågan: Varför har jag inte avnjutit Vallgrens härliga ordflöde förut? Jag drog ut på varje kapitel, stycke, sida, mening och ord för att inte bli av med boken för fort. Upplevelsen var skön och stimulerande och jag begriper snabbt varför denna tipsades om och jag kommer att göra detsamma framöver.

Inte nog med det har jag fått lite "hemlängtan" under tiden jag läst denna bok.
Berlin kallar på mig mer än någonsin nu.