"Soy un perdedor

I'm a loser baby, so why don't you kill me?"

Beck - 1993

Jag minns när jag träffade Erik första gången.

Han och Augustin satt i foajen på Park i Göteborg. Det var bokmässa och det är alltid knökat där då. Min man och jag hamnade, efter några korta vitsar med Bob Hansson, vid Erik och Augustins bord. Många trevliga samtalsämnen passerade och det visade sig att de båda skulle debutera.

Några månader senare fick jag manuset för Blixthalka i min hand och sträckläste genast berättelsen som utspelar sig i vackra isländska landskap. Efter det har vi haft kontakt och när Erik på förra årets bokmässa berättade om sin nya roman blev jag genast nyfiken. Titeln fängslade mig.

Den onödige mannen är en tragisk berättelse.

Peter har nått en tid i sitt liv då han upplever att han inte längre är direkt uppskattad eller till någon som helst nytta.

Hans fru visar ingen ömhet, hans dotter vill helst inte ha med honom att göra och på jobbet känner han sig totalt förbisedd och hans karriär har sedan länge passerat utan någon direkt topp.

Det är här man kan förvänta sig en total Falling down-effekt, men ack nej. Peter blir inte våldsam eller kriminell för att visa sig stor och stark. Han väljer istället, efter att ha blivit hotad, att vända sig till polismyndigheten. Det är ju trots allt därför de finns. De ska hjälpa till och se till att rättvisa skipas. Det är i alla fall det vi förväntar oss, men få av oss behöver nyttja rättssystemet och se att det finns en annan sida av myntet.

Det som gör att boken håller måttet hela vägen är just det att denna mannen inte blir galen och ska visa musklerna. Han visar sig sårbar och det som får mig alldeles tårögd är när han säger att om han skulle dö kommer familjen att ha det tufft ett tag, men det beror inte på hans död utan på själva förändringen i vardagen.

Tack, Erik! Du har gjort det igen.